Eugène Jansson föddes i Stockholm till en relativt väletablerad familj ur den lägre medelklassen. Hans mor och åtminstone en farbror hyste konstnärliga anlag, så det finns all anledning att anta att den unge Eugène uppmuntrades att utveckla sina egna talanger. Född sjuklig och svag anade kanske familjen att hans bästa chanser låg i någon form för kreativ verksamhet.1Inger Zachau, Eugéne Jansson. Den blå stadens målare, Lund, 1997, 12. ↩ En uppväxt präglad av sjukdom resulterade dock i medelmåttiga skolbetyg och familjens omständigheter tillät inte någon kostbar privatskola. Jansson fick istället sin första konstnärliga utbildning på Slöjdskolan och tog privatlektioner i teckning och måleri hos de äldre konstnärerna Edvard Perséus och Zackarias Blackstadius. Av dessa lärde han sig München-skolans noggrannhet i teckningen, och flera av hans tidiga ungdomsverk är stilleben och duktiga studier av gamla rustningar och krukor, det slags historiska rekvisita som historiemålaren Perseús sannolikt hade i sin ateljé. Det är just med en sådan studie han blir antagen vid Kungliga konstakademien i 1882. Hans studietid här blev dock inte långvarig och han tog aldrig examen. Hans biograf Inger Zachau spekulerar i att ekonomiska orsaker kan ha varit avgörande. Under några år försörjer han sig som assistent till Perséus och kanske under påverkan av sin vän, målaren Karl Nordström, finner han nya motivkretsar i naturen som omger Stockholm.2Birgit Rausing, «Måleriet», i: Signums svenska konsthistoria. Konsten 190-1915, Lund, 2001, 244. ↩
På Mariaberget, söder om innerstan, finner han utsikter over Mälaren som blir avgörande för hans form och färgutveckling.3Zachau (1997), 26, 56. ↩ Med skymningen badas Stockholm i ett säreget blått ljus, kanske en effekt av att hela staden är omgärdad av vatten. Den blå färgen blir successivt framträdande i Janssons måleri under 1890-talet, liksom hans förtjusning för skymningstiden. Man kan föreställa sig att han satte upp sitt staffli tidigt på dagen, men att det så småningom, i takt med att solen gick ner, plötsligt hela landskapet förvandlades allt eftersom att rosa och röda skyar övergick till indigo och kobolt. Man ser i hans måleri vid denna tiden många olika färgskalor av blått, från ljust himmelsblå till violett och närmast svartblå. “I rymden, själva atmosfären och ljusen över Stockholm förankrade han sin egen måleriska upplevelse.” skriver konsthistorikern Birgit Rausing.4Rausing (2001), 246. ↩
Blåmålaren
Under hela 90-talet ägnar sig Jansson åt att skildra sin hemstad under kvällstid. De stämningsfulla skymningslandskapen övergår i nokturner, där den mörka Stockholmsnatten i parker och gränder bryts av gaslyktornas sken.
Under dessa år blir Eugéne Jansson alltmer etablerad på den svenska konstscenen. Redan 1885 hade han blivit inbjuden att ställa ut i Opponenternas salong, som samlade det yngre och progressiva gardet av Stockholms konstliv. Året därpå gick han med i Konstnärsförbundet, som hade bildats i reaktion mot det man uppfattade som den konservativa andan i Konstakademien. De deltagande konstnärerna här (som vid sidan av Jansson inkluderade Richard Bergh, Nils Kreuger, Ernst Josephsson, Bruno Liljefors och Carl Larsson för att nämna några) förfäktade det franska måleriets nya impulser, med friluftsmåleri, symbolism och realism som ledande tendenser. Jansson ställer ut i dessa kretsar, kommer i kontakt med konstsamlaren Ernst Thiel och sin namne, prins Eugène, målarprinsen som också var en viktig drivkraft för det nye måleriet i Stockholm.
Jansson målar allt djärvare stadslandskap, med en kraftig penselföring som nog tog starka intryck av Edvard Munchs expressionistiska stil. Munchs utställning i Stockholm 1894 tycks ha gjort stort intryck, även om Jansson självfallet var bekant med den norske målarens verk från förr.5Zachau (1997), 88. ↩
Det lyfts ofta fram att Janssons serie med urbana nattlandskap från 1890-talets slut, hans Nocturner, var inspirerade av Chopins pianostycken med samma namn, och vänner vittnade om att Jansson ofta spelade dessa stycket på ett piano i sin ateljé. Den engelske målaren Whistlers nocturner är en annan referens som ofta tas upp. Helt säkert var han också väl förtrogen med såväl författaren Oscar Wilde, som den symbolistiske målaren Arnold Böcklin.6Göran Söderlund, «Visionär i blått — Eugéne Janssons stämningsmåleri», i: Söderlund & Meister (eds.), Eugéne Jansson — Blå skymning och nakna atleter, Prins Eugens Waldemarsudde, 2012, 55 ↩ Men Janssons intresse för det urbana landskapet efter mörkrets inbrott kan också ha att göra med konstnärens utforskande av erotiska rum. Flera av de gränder och parker som Jansson skildrar som ödsliga platser, sjöd i själva verket av en verksamhet som inte fick ta plats i dagens ljus. Platser som Humlegården och området kring Nybrohamnen var mötesplatser för män som sökte sexuella möten med andra män. Det var tal om cruising, i dagens betydning av anonyma möten mellan helt vanliga män i alla åldrar och samhällsbakgrund. Men ett annat ytterst vanligt fenomen var den så kallade soldatprostitutionen, gardister som drygade ut de magra inkomsterna genom att sälja sexuella tjänster.7Greger Eman, «Café frisk luft. Den homosexuella infrastrukturen i Stockholm 1880 — 1920. I: Fredrik Silverstolpe m.fl, Sympatiens hemlighetsfulla makt. Stokcholms homosexuella 1860 — 1960, Borås, 1990, 104 —124. ↩ Bland andra har konstkritikern Carl Johan Malmberg pekat på att de blå stämningslanskapen har erotiska kvaliteter, och man kan argumentera att flera av de sena landskapen är kodade i en queer vokabulär.8Patrik Steorn, «Stadens män och modeller — Eugène Janssons figurmåleri», i: Söderlund & Meister (eds.), Eugéne Jansson — Blå skymning och nakna atleter, Prins Eugens Waldemarsudde, 2012, 79. ↩
Nakna män
Flera konsthistoriker med queerperspektiv har pekat på att Eugène Jansson tycks ha haft ett homosexuellt uppvaknande som gavs uttryck av en omfattande livststilsförvandling efter sekelskiftet 1900.
I den bohemiska konstnärskulturen som växer fram i sekelskiftets Stockholm blir Eugène Jansson en framträdande figur. Han blir invald i Konstnärsförbundets styrelse och umgås flitigt i sociala sammanhang, även om han också ofta beskrivs som en enstöring. Men från att ha haft en mer “proletär” framtoning, med öppet socialistiska sympatier, genomgår han plötsligt en förvandling och odlar en mer fåfäng framtoning. Han blir nu betraktad som något av en dandy, alltid mycket välklädd och rent av tjusig, “med uträknat raffinemang” som en samtida dam beskrev honom. Tillsammans med vännerna Carl Larsson och Bruno Liljefors sågs han ofta på fester och middagar, alltid med iögonfallande accessoarer som pråliga smycken och färgglada halsdukar och strumpor.9Göran Söderlund (2012), 46. ↩ Han blir också mycket intresserad av den egna fysiken och syns solbränd på på flera av stadens badhus. Han målar allt mindre, och landskapen har han helt övergivit. Istället går han över till figurmåleri, och värvar modeller bland unga matroser på badhusen.
Konsthistoriker har gärna framhållit vitalismens ideal som motivation för Jansson och den serie med skildringar av nakna gymnaster och badande ynglingar som kommer att prägla hans sista verksamma år. Friluftsliv, hälsokost och idrott — samt solens livsgivande kraft — var beståndsdelar i en hälsofrämjande livstilsfilosofi som blev populär bland många konstnärer efter sekelskiftet.10Eman (1999), 218. Rausing (2001), 247. ↩ I Norden är det särskilt Munch, JAG Acke, danske J F Willumsen, samt i någon mån norske Thorvald Erichsen som förknippas med vitalismen. Säkert fanns det en stark idealistisk drivkraft bakom Janssons intresse för manskroppen i rörelse, men kanske kan man också betrakta det som ett uttryck för ett eget frigöringsprojekt. Att Jansson inte skämdes för sitt allt starkare intresse för unga män, vittnar flera av hans vänners beskrivningar.11Steorn (2012), 91. ↩ Särskilt relationen till Knut Nyman, kallad Knutte. Knutte stod modell för flera av Janssons målningar, som till exempel Naken yngling (1907, Prins Eugens Waldemarsudde), och deras relation var så stark att de i perioder bodde samman. I Janssons ateljé gick ofta flera unga män nakna omkring och gymnastiserade medan konstnären tog skisser, en arbetsprocess som finns dokumenterad i flera fotografier från tiden.
Efter några år av frånvaro från det Stockholmska konstlivet, ställde Jansson ut några nakenstudier i 1907. Det var konstnärens första offentliga visning av detta nya figurmåleri.
Målningen Flottans Badhus, signerad 1907, är en monumental komposition som syntetiserar Janssons noggranna kroppstudier med erfarenheterna av att framställa ljusskiftningar från hans tidigare stämningsmåleri. Solen kastar blå skuggor över muskulösa manskroppar som står, sitter eller ligger längs bryggan på badhuset. En särskilt välskapt ung man står med ryggen vänd mot betraktaren och tycks följa en badande som kastar sig i vattnet från ett av taken. Det är en vågad, kraftfull och starkt målerisk komposition, som förseglar övergången från experiment till en fullständig form.
Det har spekulerats i att mannen som hoppar är konstnären själv, och ett fotografi som ursprungligen tillhörde konstnären tycks stödja den ståndpunkten, men det är också rimligt att anta att målningen inte är baserad på en enskild händelse, men kanske på flera olika studier. Ett andra fotografi visar en mörkhårig ung man som knappast kan misstas för konstnären.12Steorn (2012), 113-114. Flera fotografier från badhuset som avbildar Eugene Jansson och hans unga modeller tycks ha varit i broderns ägo och av honom överförts til Nils Santesson, en öppet homosexuell konstgjutare som såg sig inblandad i flera rättsaker, förföljd på grund av sin sexualitet. ↩ Jansson målar också en variant, Badtavla, i 1908, där simhopparen framställs bakifrån, just som han har hoppat från trampolinen.
Trots ett vist intresse i tiden för vitalismens ideal, är det många i publiken som blir chockade av Eugene Janssons oblygt sensuella manskroppar. De uppfattas som allt för kärva och sexualiserade. Men flera av tidens viktiga mecenater stöder Janssons nya inriktning och den ledande konstsamlaren Ernst Thiel, Janssons nära vän, köper Flottans Badhus. Den får en framträdande plats i Villa Thiel på Djurgården, som sedermera blir till Thielska galleriet, ett av de främsta offentliga museerna i Stockholm. Men samhällets avvisande syn på homosexualitet förföljer Jansson och hans sena kroppsdyrkande måleri göms mer eller mindre undan till fördel för stämningslandskapen, helt fram till vår tid. Det är först med utställningen Blå Skymning och nakna atleter, på Prins Eugens Waldemarsudde i 2012, som konstnären och hans atleter får komma ut från garderoben. Sedermera har Thielska galleriet lyft fram Flottans badhus som en av sina viktigaste målningar i den fasta samlingen.