Sanctuary of Meritxell

260423

Inledning

I en enskilt belägen dal omgiven av skyddande berg reser sig basilikan och the Sanctuary i byn Meritxell, som ligger i centrala delarna av Andorra. De dramatiska bergen, som utgör del av Pyrenéerna, tillsammans med den rika och skiftande vegetationen skapar en särpräglad inramning kring basilikan och de anslutande byggnaderna i komplexet. Dessa bergstrakter utgjorde historiskt ett gränsområde för det moriska inflytandet på den iberiska halvön och här är den katalanska traditionen och kulturen starkt förankrad i regionen. De små stenkyrkorna som återfinns i anslutning till de, fram till relativt sen tid, isolerade bergsbyarna präglas av en ålderdomlig robusthet där såväl arkitekturen som den konstnärliga gestaltningen utgör centrala uttryck för den romanska katalanska konsten.

Basilikan och the Sanctuary i Meritxell utgör ett betydelsefullt bidrag till den europeiska arkitekturhistorien eftersom byggnadskomplexet speglar några av de strömningar som präglade den internationella arkitekturutvecklingen under de sista decennierna av 1900-talet. I sin utformning anknyter komplexet till platsens historiska funktion som en miljö för tillbedjan och kontemplation, bland annat genom referenser till äldre romansk arkitektur samt genom medvetna val av lokalt byggnadsmaterial. Inslagen av modern konstruktionsteknik samt integreringen av äldre befintliga arkitekturelement med nya gestaltningar, till en större helhet, bidrar till att komplexet även visar på influenser från den kritiska restaureringsdebatt som fördes under 1970-talet.

Återupprättande av platsens betydelse

I byn Meritxell fanns tidigare en äldre romansk kyrka tillägnad Vår Fru av Meritxell, Andorras skyddshelgon, vilken förstördes i en brand år 1972. Av kyrkan återstod huvudsakligen endast delar av absiden och valven ovanför altaret. Branden, och förstörelsen av kyrkan, gav upphov till en gemensam nationell strävan att inte enbart rekonstruera kyrkobyggnaden och dess närmiljö, utan även att återupprätta platsens symboliska betydelse genom uppförandet av ett större byggnadsprojekt av monumental karaktär.

Mot denna bakgrund anförtroddes den spanske arkitekten Ricardo Bofill, och hans kontor Taller de Arquitectura, uppdraget att integrera de kvarvarande ruinerna i ett större komplex vilket, utöver själva helgedomen, även skulle omfatta offentliga rum avsedda för kulturella aktiviteter såsom konstutställningar och konserter. Återuppbyggnaden syftade dels till att manifestera Andorras, under 1960- och tidigt 1970-tal, gradvis ökande politiska autonomi (Andorra fick självständighet 1993), dels till att ge uttryck för platsens religiösa och kulturella betydelse. Projektet kom dessutom att fungera som ett pilotinitiativ för ett hållbart byggande och kom därigenom att utgöra en motvikt till landets tidigare resursintensiva exploatering av naturtillgångar.¹Hodgkinson (1985), s. 104. ↩

Platsens givna förutsättningar — genius loci

Relationen mellan en byggnad och dess omgivning utgör ett centralt och återkommande tema i Ricardo Bofill/Taller de Arquitecturas projekt. Historiska, kulturella och topografiska förutsättningar på den specifika platsen betraktas inte enbart som kontextuellt givna faktorer i deras olika projekt, utan har alltid bedömts som grundläggande och bärande element av betydelse för den arkitektoniska gestaltningen. Bofills syn på vad arkitektur bör vara ligger i linje med vad den norske arkitekturteoretikern Christian Norberg-Schulz, utifrån fenomenologisk teori, benämner genius loci. Begreppet var en revitalisering av en religiös föreställning från antiken och ska förstås som ett beaktande av “platsens atmosfär”, knuten till fysiska attribut och kulturell identitet.²Se Norberg-Schulz (1980). ↩

Intresset för det platsspecifika i Bofills olika projekt och arkitektoniska utvecklingsfaser kan tolkas i ljuset av den kritik som, under 1960- och 70-talen, växte fram mot modernismens storskaliga och funktionsuppdelade arkitektur- och samhällsbyggnadsideal. Arkitekturen ansågs befinna sig i ett slags kris vilket skapade incitament för ett sökande och ett ifrågasättande av rådande arkitekturnormer.³Farrell & Furman (2017), s.10-13, 123-135, Otero-Pailos (2010), s. xi-xxxiv. ↩ Bofill intog tidigt i sin karriär en kritisk inställning till modernismens arkitektursyn. Han avfärdade den som en arkitektur präglad av en likformighet som berövar människan kontakt med naturen och platsens specifika kvaliteter.⁴Murphy (2025), s. 15-16, Norberg-Schulz (1985), s. 11-12. ↩

Redan i några av Bofills tidiga arbeten kom dessa platsspecifika, och relationella faktorer, att få gestaltningsmässig betydelse.⁵André (1989), s.137-142. ↩ Som exempel på det kan nämnas bostadskomplexen Xanadu och La Murella Roja vid Alicantes kust, från tidigt 1970-tal, samt Kafka Castle (1968) och Walden 7 (1975), båda i närheten av Barcelona. Även om dessa projekt är i monumental skala med utgångspunkt i geometriska grundformer, och influerade av industrins modulära produktion, så anknyter de i färg och form till respektive regions traditionella arkitektur.⁶Båda projekten var influerade av 1960-talets teknologiska utveckling där det engelska arkitektkontoret Archigrams teorier om megastrukturer och mer flexibla bostäder, efter konceptet “City in Space”, verkade som inspiration för Bofill och hans kontor. Samtidigt står projektens strikta geometri i kontrast till former och färger inspirerade av lokal traditionell arkitektur. Murphy (2025), s. 17-21, André (1989), s. 143. ↩ Dessa tendenser, där lokala förhållanden och byggnadsmetoder integreras med innovativ arkitektur och teknik brukar sammanfattas i arkitekturteoretikern Kenneth Framptons begrepp kritisk regionalism.⁷Se Frampton (1983), s. 147-162, Stylianos (2022), s.1-5, 13-17, Lefaivre & Tzonis (1981), s. 164-178. ↩ Även om modernismens principer fortsatt hade stark giltighet speglar Taller de Arquitecturas projekt, präglade av mer förutsättningslösa gestaltningsprinciper, det förändringsskede som kännetecknade internationell arkitektur under 1970- och 1980-talen.⁸Se Farrell & Furman (2017) s. 10-13, Pech (2011), s. 12. ↩

Under 1980-talet övergick Bofills intresse för att beakta en specifik plats, eller en kultur, i en mer monumental arkitektur av mer universell karaktär i exempelvis de väl kända projekten Les Arcades & Les Temples du Lac S:t Quentin-en-Yveslines (1982, 1986) och Les Espaces d’Abraxas Marne-la-Vallée (1982) utanför Paris. Projekten karaktäriseras av en neoklassisk arkitektur parat med lekfullhet, pastisch och en vilja till kommunikation via symboler — en estetisk pluralism typisk för den internationella postmodernismen. Viljan att utgå från det platsspecifika, om än i mer symbolisk mening, fanns även kvar när Bofill i en senare fas övergick till en arkitektur präglad av glas och stål, så kallad High Tech, i exempelvis Terminal 1 på Barcelona flygplats (2010).⁹Alegre (2025), s. 28-30. ↩

Arkitekturprogrammet för Meritxell

Platsens givna omständigheter fick emellertid en särskilt tydlig artikulation i det arkitekturprogram som utarbetades för Meritxell där Ricardo Bofill på ett systematiskt sätt har tolkat platsens religiösa, kulturella och politiska betydelser och utifrån detta förhållningssätt skapat en sammanhållen konceptuell och rumslig struktur. I programmet kombinerades en gestaltningsmässig referens till den äldre katalanska arkitekturtraditionen med ett rationellt förhållningssätt vad gäller konstruktion och teknik. Den övergripande gestaltningsprincipen utgörs av en strikt linjär axel som sträcker sig från den ena bergssluttningen, över dalgångens lägsta punkt, och vidare upp mot den motsatta sluttningen. Den genomgående mittaxeln genomkorsar den ursprungliga kyrkans placering. Därigenom genereras en korsform i plan vilken på så vis etablerar en komplex relation till såväl kristen symbolik som till platsens historiska och religiösa betydelser. Den öst—västligt orienterade axeln kan tolkas som en spatial representation av enighet och kontinuitet och den syftar till att utgöra en geopolitisk länk genom den centrala delen av Andorra och avsåg att på så vis fördjupa och expandera platsens symboliska dimensioner.¹⁰Hodgkinson (1985), s. 104. ↩

De huvudsakliga komponenterna i anläggningen utgörs av kyrkan och [de arkadförsedda innergårdarna]{.mark} samt en viadukt, uppförd i tre nivåer, som leder över ett mindre vattendrag. Längs den genomgående mittaxeln har ytterligare arkitektoniska element placerats, vilka alla har symbolisk betydelse. Dessa är bland annat en [“konkav teater” avsedd för meditation, gångvägar och trappor, ett resligt klocktorn, fristående och skulpturalt utformade valv, en skulpterad kolonnad samt en “teater” med konvex form]{.mark} varifrån betraktaren har utblickar mot det omgivande landskapet. Byggnadskomplexets rumsliga utbredning övergår slutligen, på var sida av bergssluttningarna, i stigar som fortsätter upp mot bergstopparna. Dessa stigar har inte enbart en praktisk funktion utan bär också på en symbolisk innebörd då riktningen mot himlen ska tolkas som en övergång, från en jordisk, till en andlig dimension.¹¹Norberg-Schulz (1985), s. 15. ↩

På en lägre nivå återfinns “kryptan” vars tillkomst är ett resultat av platsens geotekniska förutsättningar. I samband med de arkeologiska undersökningar som föregick återuppbyggnaden, visade det sig att berggrunden låg betydligt djupare än förväntat. Detta nödvändiggjorde behovet av en förstärkande grundkonstruktion i form av betongvalv. Denna valvkonstruktion bildar, i sin tur, ett slags krypta och fungerar som offentlig samlingshall. Ett naturligt vattenflöde från bergväggen har integrerats i arkitekturen genom skapandet av en kanal som stilla flyter fram i samlingshallens golv. Detta arkitektoniska grepp, där en naturens utmaning omvandlas till en rumslig kvalitet, förstärker ytterligare samspelet mellan byggnad och landskap.

Arkitekturprogrammet för Meritxell utgör ett tydligt uttryck för Bofills grundläggande syn på arkitekturens funktion, nämligen den att förstärka relationen mellan människa, landskap och kulturell kontext. Intresset för sambanden mellan upplevelsen av en plats i relation till arkitektur går i sin tur tillbaka till ett, under efterkrigstiden, ökat intresse för fenomenologin, en gren inom filosofin som betonar erfarenhetsmässig kunskap. Fenomenologins betydelse för arkitekturutvecklingen, under sent 1900-tal, ligger framför allt i ett legitimerande av historiska element som inspiration för modern arkitektur. Teoribildningen lade därmed grunden för postmodernismens intresse för historiska stilar.¹²Otero-Pailos (2010), s. xiv-xvi, xxiv. ↩

Användningen av ett historiskt formspråk i kombination med användandet av lokala byggnadsmaterial bidrar till att gestaltningen av Meritxell kan ses som ett uttryck för teorier influerade av fenomenologiskt tänkande. Anpassningen till platsen visar vidare på tydliga influenser från tankegods som är utmärkande för såväl genius loci som kritisk regionalism - två grenar som brukar hänföras till den spretiga flora av strömningar som ligger under paraplybegreppet postmodernism. Genom arkitekturprogrammets rumsliga strukturer visar Bofill hur arkitektur kan visualisera och konkretisera platsens identitet och mening genom att återföra historiska och symboliska betydelser till vår egen tid. Norberg-Schulz betonar att Meritxell därmed konkretiserar platsens “essentiella struktur”.¹³Norberg-Schulz (1985), s. 96-97. ↩ I förlängningen handlar detta om att gestalta människans existens i världen — hur hon upplever, förstår och relaterar till den plats hon befinner sig på. På så vis adresserar Meritxell, enligt Norberg-Schulz, den centrala frågan för återuppbyggnaden, nämligen hur ett land kan återfinna och formulera sin identitet genom ett monument.¹⁴Norberg-Schulz (1985), s. 97. ↩

Meritxells symboliska arkitektur

Byggnadskomplexet i Meritxell kan vidare förstås som en genomarbetad syntes av proportionell geometri, symboliskt laddad numerologi samt modern ingenjörskonst. Utgångspunkten för denna syntes återfinns dels i den lokala romanska kyrkoarkitekturen, dels i den antika arkitekturteorin, såsom den tolkats och systematiserats av bland annat renässansarkitekter som Leon Battista Alberti och Andrea Palladio.¹⁵Hodgkinson (1985), s. 104. ↩ Dessa teoretiska referensramar var styrande för Bofill/Taller de Arquitectura i utformningen av komplexets proportioner och skala, där våningsplan, fasader och interiöra rum relaterar till varandra genom numeriska samband i syfte att etablera en visuellt sammanhållen helhet.¹⁶Klanten, Niebius, Marinai (ed.) (2025), s. 87. ↩

Arkitekturens strama geometri och harmoniska proportioner framstår, i relation till det kuperade och rurala omgivande landskapet, som en medveten reduktion av formmässiga uttryck. Denna återhållsamhet bidrar till att framkalla en stämning präglad av stillhet och koncentration, vilken i sin tur förstärker platsens funktion som rum för meditation och kontemplation. Arkitekturens symmetri och proportionella stringens samverkar även med en återhållsam materialpalett bestående av mörk skiffer i komplexets fasader, hämtad från de intilliggande bergen, samt den vita, artificiellt framställda, stenen för byggnadsdetaljer. Dessa två kontrasterande färger, som är genomgående i hela komplexet, ska tolkas som en poetisk representation av Andorras årstidsvariationer, där snötäckta vintermånader följs av vårens och försommarens mustigare nyanser av grönska och mörktonade berg. De kopparplåtar som täcker taken och som återfinns på klocktornets fasad avsåg ursprungligen att tillföra en grön patina, men har i praktiken bibehållit en mörk brunaktig ton, vilket bidrar till att ge arkitekturen en nästan monokrom skärpa.¹⁷Klanten, Niebius, Marinai (ed.) (2025), s. 87. ↩

Ett av komplexets mest karaktäristiska inslag är de stora, fristående, skulpturala valven, vilka på ett övertydligt vis refererar till regionens äldre romanska kyrkoarkitektur. Deras medvetet ofullständiga framtoning bidrar till en gestaltning som ger intryck av organisk tillblivelse, där arkitekturen tycks expandera bortom sina egna gränser. Inspirationen till detta uttryck var, enligt Bofill, bland annat katedralen i Siena och delar av dess ofullbordade exteriör.¹⁸Klanten, Niebius, Marinai (ed.) (2025), s. 88. ↩ Det ofullständiga intryck som de fristående valven ger förbinder dem tydligt till de bevarade ruinerna. Denna gestaltning förstärker anläggningens tematik kring kontinuitet och moderna tillägg och visar på influenser från den principiella restaureringsdebatt som fördes under 1960- och 70-talen. Debatten hade tydliga referenser till Venice charter (1964) som accepterade moderna material som rationell lösning på efterkrigstidens återuppbyggnads- och restaureringsbehov. Nya tillskott skulle samspela med helheten, men ändå vara tydligt urskiljbara. I denna anda framhöll arkitekter som exempelvis Robert Venturi att restaurering inte handlar om att återställa en byggnad till ett “helt” tillstånd, utan om att bevara och gestalta dess ofullständighet — “the poetics of incompleteness”.¹⁹Otero-Pailos (2009), s. 42-45. ↩ Förlorade delar kunde utryckas genom frånvaro och nya tillägg skulle genom deras placering, form eller material skapa harmoni, men ändå avvika från originalet och därigenom skapa ny mening. Meritxells inkompletta fristående valv har därmed drag av postmodernismens kritiska förhållningssätt till tillrättalagda restaureringar.

Interiört uppvisar utformningen av arkitektoniska detaljer, såsom exempelvis listverk och kornischer, drag som kan beskrivas som närmast manieristiska. Vidare skapar kompositionerna i [svart och vit terrazzo]{.mark} samt den medvetna ljusföringen i kyrkorummet, där stora fönsteröppningar genererar komplexa skuggspel i takt med solens rörelse under dagen samt över året, rumsliga kvaliteter. Dessa rumsliga och ljusmässiga effekter kan relateras till förebilder såsom San Miniato al Monte i Florens, men bär även drag typiska för den islamiska arkitekturen.²⁰Hodgkinson (1985), s. 104. ↩ De intrikata mönsterbildningarna i terrazzo kan, på sina ställen, även tolkas som en blinkning till optisk konst, så kallad op-art, något som intresserade såväl Bofill som andra samtida arkitekter, däribland Charles Moore, som ansåg att konsten i relation till arkitekturen kunde bidra till erfarenhetsmässigt djup.²¹Hodgkinson (1985), s. 104, Otero-Pailos (2010), s. 129-133. ↩ Spänningsförhållandet mellan en sträng, pyreneisk-romansk formvärld och en mer dynamisk, renässansinspirerad arkitektur med inlånade element från en islamisk formvärld, bidrar till att skapa en helhetsmiljö med uttalade översinnliga kvaliteter.

Modern konstruktion

Arkitekturen präglas genomgående av användningen av moderna konstruktionstekniker, såsom formgjuten betong, vilket bland annat möjliggjorde att man kunde skala upp arkitekturens romanska byggnadselement på ett sätt som hade varit tekniskt ogenomförbart i äldre tid. De fristående valven är exempelvis gjorda av stommar i metall klädda i plywood. Konstruktionen liknar därmed mer ett slags flygplanskonstruktion än pyreneiskt traditionell byggnadsmetod. Klocktornets uppförande innebar särskilda tekniska utmaningar då dess dimensioner, enligt programmet, skulle stå i proportion till hela anläggningen. En traditionell konstruktion i massiv sten bedömdes problematisk både utifrån ett tekniskt och ekonomiskt perspektiv, varför tornet istället uppfördes i lättbetong. Tornet kläddes emellertid i koppar för att ge intryck av tyngd och soliditet.

Avslutning

Med utgångspunkt i geometri parat med ett rationellt förhållningssätt till produktion och konstruktion lyckas Ricardo Bofill i sin samtid att gestalta monumentala projekt på ett extraordinärt vis. Intresset för modern konstruktionsteknik är något som är utmärkande för Bofill, i synnerhet i de ovan nämnda monumentala projekt i klassicistisk stil som Taller de Arquitectura kanske kommit att bli mest kända för.

Arkitekturprogrammet för Meritxell visar dock att Bofills främsta arkitekturgärning kanske inte var den som klassicist utan snarare den som formalist.²²André (1989), s 144-149, Sjöström (1992), s. 102. ↩ I Meritxell har dessa formalistiska gestaltningsprinciper kombinerats med teorier kring platsens specifika förutsättningar. Komplexet ger på så vis uttryck för de idéströmningar som präglade den internationella arkitekturdiskursen under 1900-talets sista decennier, exempelvis genius loci och kritisk regionalism. Den arkitektoniska gestaltningen förhåller sig samtidigt medvetet till platsens historiska betydelse som rum för tillbedjan och kontemplation. Detta kommer till uttryck genom en tolkande dialog med den äldre romanska arkitekturens formspråk, liksom genom omsorgsfullt avvägda materialval som förstärker anläggningens symboliska och arkitektoniska kvaliteter. Härigenom har Bofill skapat en tidlös arkitektur som intar en särställning i den europeiska arkitekturtraditionen.

Referenser

Christian Norberg-Schulz, “Form and Meaning - The Works of Ricardo Bofill/Taller de Arquitectura”, in Yukio Futagawa, ed., Ricardo Bofill Taller De Arquitectura. Introduction by Christian Norberg-Schulz,1985.

Christian Norberg-Schulz, “Man and Place — Two Projects by Ricardo Bofill/Taller de Arquitectura”, in Yukio Futagawa*,* ed., Ricardo Bofill Taller De Arquitectura. Introduction by Christian Norberg-Schulz, 1985.

Christian Norberg-Schulz, Genius Loci: Towards a Phenomenology of Architecture, 1980.

Christina Pech, Arkitektur & motstånd. Om sökandet efter alternativ i svensk arkitektur 1970—1980, (diss.), Royal Institute of Technology, 2011.

Douglas Murphy, “Towards a manifesto on freedom”, in Robert Klanten, Maria-Elisabeth Niebius, Valentina Marinai, ed., Ricardo Bofill. Visions of Architecture, 2025.

Giamarelos Stylianos, Resisting Postmodern Architecture. Critical Regionalism before Globalisation, 2022.

Jean-Louis André, Ricardo Bofill. Espaces d’une vie, 1989.

John Sjöström, “Arkitekten Ricardo Bofill — klassicist eller modernist?”, in Fatburen 3000 år. Från vik i skärgården till Bofills båge, 1992.

Jorge Otero-Pailos, “The Subjective Element in Conservation”, in Nordic Journal of Architectural Research vol. 21, no. 1 (2009).

Jorge Otero-Pailos, Architecture’s Historical Turn. Phenomenology and the Rise of the Postmodern, 2010.

Kenneth Frampton, “Prospects for a Critical Regionalism”, in Perspecta, vol. 20 (1983).

Liane Lefaivre and Alexandre Tzonis, “The Grid and the Pathway: An Introduction to the work of Dimitis and Suzana Antonakakis, with Prolegomena to a History of the Culture of Modern Greek Architecture”, in Architecture in Greece, nr. 15 (1981).

Nacho Alegre, “The last dreamers of modernity”, in Robert Klanten, Maria-Elisabeth Niebius, Valentina Marinai, ed., Ricardo Bofill. Visions of Architecture, 2025.

Peter Hodgkinson, “The Sanctuary of Meritxell, 1974-78”, in Yukio Futagawa ed., Ricardo Bofill Taller De Arquitectura, Introduction by Christian Norberg-Schultz, 1985.

Terry Farrell and Adam Nathaniel Furman, Revisiting Postmodernism, 2017.